Du får mig att le i allt de svåra.

Stora runda blåa ögon som tittar upp fundersamt på mamma som sitter och gråter...
Som utan att förstå varför, ändå förstår att mamma är ledsen. Hennes gnäll och vilja att komma upp för att trösta.
Du är så liten men förstår mer än många tror. 
Du hjälper mig att komma på andra tankar.
 
Det är en tuff balans, det är svårt med ett barn i samma ålder. 
Hjärnans sätt att försöka stöta bort det jobbiga.
Vad händer sedan, vill min vän umgås med mig? Kommer hon kunna träffa mig nu när jag har barn. Skulden över att känna att jag har ett friskt barn.
 
Jag vet att jag aldrig någonsin får känna så,det har Johanna sagt till mig. 
Hon är så stark och klok på samma gång, jag beundrar henne verkligen! 
Men jag vet också att det är en vanlig tanke och känsla. Att klandra sig själv! 
 
Jag är dramatisk, jag har lätt för att fälla tårar och jag har jävligt svårt att förstå orättvisa.
Men för din skull Ellie ska jag försöka ta mig samman! 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0