Lina

Stora runda blåa ögon som tittar upp fundersamt på mamma som sitter och gråter...

Som utan att förstå varför, ändå förstår att mamma är ledsen. Hennes gnäll och vilja att komma upp för att trösta.

Du är så liten men förstår mer än många tror. 

Du hjälper mig att komma på andra tankar.

 

Det är en tuff balans, det är svårt med ett barn i samma ålder. 

Hjärnans sätt att försöka stöta bort det jobbiga.

Vad händer sedan, vill min vän umgås med mig? Kommer hon kunna träffa mig nu när jag har barn. Skulden över att känna att jag har ett friskt barn.

 

Jag vet att jag aldrig någonsin får känna så,det har Johanna sagt till mig. 

Hon är så stark och klok på samma gång, jag beundrar henne verkligen! 

Men jag vet också att det är en vanlig tanke och känsla. Att klandra sig själv! 

 

Jag är dramatisk, jag har lätt för att fälla tårar och jag har jävligt svårt att förstå orättvisa.

Men för din skull Ellie ska jag försöka ta mig samman! 

 

 

Jonas och Ellie sover, inte jag.

En miljon tankar snurrar i mitt huvud och jag har bestämt mig för att öppna den blogg som jag och Jonas startade för två år sedan. 

Då var bloggen till för nära och kära hemma i Sverige då vi jobbade som guider i Thailand.

på den tiden var den även lösenordsskyddad och bara till för de närmaste.

 

Nu har jag valt att öppna upp den för er.

kanske för att i min desperation på något sätt få ner de känslor jag har inom mig just nu.

För hur hanterar man sorg och smärta när man står brevid och inget kan göra?

vad ger man för svar när din underbara fina vän ringer och säger att hon inte kommer att få se sin dotters första steg? 

Vad fan säger man?!

Det finns inga ord i världen som tröstar i det läget. 

Att höra någon du tycker så mycket om så förkrossad, ledsen och sårbar och inget kunna göra för att trösta.

Jag hoppas du vet att jag alltid finns där för dig! 

 

Detta vackra lilla barn som lite blygt tittar upp på mig från mammas famn och gömmer sig snabbt igen.

tittar och ler för att gosa in sig och bli blyg igen.

vågar inte riktigt men liksom måste titta nyfiket ändå... 

 

Junis jag har inte känt dig länge, men ändå hela ditt liv.

du är en utav Ellies första vänner och dom fina stunder vi fått med dig kommer cancern aldrig kunna ta ifrån oss!